The Blog of Personal Pains

Lite över en månad jag skrev här senast. Har hänt en hel del sedan dess men verkar som om det bara är när jag mår så här som jag faktiskt känner ett behov av att skriva nåt här.

Varje gång jag går ut och gör nåt kul så mår jag skit dagen efter. Anledning? Jag vaknar och minns att jag inte har nåt att se fram emot den nya dagen. Att allt bara är ett flyktigt ögonblick som jag fått turen att uppleva för att jag känner rätt människor vid rätt tillfälle. Jag vill ha garantier. Inget varar för evigt, men det finns en hel del att välja på mellan ett ögonblick och evigheten. Och man kan inte garantera garantier, men att ge dem betyder likväl något.

Fy fan vad jag saknar att vakna bredvid någon jag älskar.

Here I and sorrow sit

I'm getting tired of this... depression. I wake up and feel that tomorrow I might be all alone. There is no one bound for me. No one who longs for my company.

I drew a picture today. Got my drawing board plugged in and started painting the face of a man. Not very good proportions, but I find the colouring quite interesting, since its like nothing I can do on paper. Then I felt tired of it and threw it away. I would never have finished it anyway. And I didn't paint for that reason to start with. If I want to see something I can just imagine it inside my head. A painting I do so someone else can see what I see (which is why I'd rather throw them away if they ain't good enough - they will tell nothing).

My aching head is battling the one feeling I desperately need - hope. Hope for someone. But I can't just hope for anyone... it has to be someone who is worth hoping for. Someone with whom I might actually share - on a very deep level - a moment of my life with.
But it's all so confusing... I'm loosing hope, and - I assume as some kind of defense - my mind reaches out and try to see hope in every hand that's held out to me. Yes, they will pull me out from that dreaded pit of despair if I want them to, but they won't take me to the greener grass on the other side. I know I can stand on my own legs - proved it many times allready - so its the greener grass or nothing.

I'm afraid its killing me. I've seen my vainly lit fires of hope burned out too many times now. More and more desperately i relit them, but soon I will not even dare to do that, as the fear for them being snuffed out becomes greater than the hope that they might burst out in flames.

I need hope, not helping hands - though I will be forever grateful for them as well.
Where can I find it?

Joy of Work

Jag konstaterar (inte för första gången) att man mår betydligt bättre av att åstadkomma saker. Schemat har fuckat upp sig lite då jag fortfarande väntar på svar från mina lärare angående en av mina laborationer, men nu fixade jag så jättefint ihop en annan av dem istället, och känner mig således jätteduktig ^^

Den avklarade labben var dessutom i den tråkiga kursen (läser man två kurser samtidigt finns det alltid minst en kurs som får stämpeln tråkig) men kändes förvånansvärt lätt och rolig. Antagligen berodde detta på att det var mycket ordbajsande och fina formuleringar - vilket är två saker som jag (utan att skryta det minsta) är överjävligt bra på.

Tänkte lägga upp en fin liten bild, men eftersom det - om någon från skolan tittade in - skulle kunna tolkas som att jag försöker hjälpa mina goda klasskamrater (som jag inte känner...) så är det nog bäst att jag låter bli. Och eventuella läsare lider nog inte av att slippa se en massa diagram och skit heller. Så ta ett djupt andetag och andas ut - trots att du mot bättre vetande tog dig tid att läsa min blogg så utsattes du inte för några abnorma hemskheter den här gången.